Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kristna Fredsrörelsens blogg har flyttat och finns nu på blogg.krf.se. Där kan du följa vad som händer i fredsarbetet här i Sverige samt i de länder i Latinamerika där våra fredsobservatörer finns.

Du som prenumererar på inlägg från denna blogg måste ändra i dina inställningar så att du istället får uppdateringar från blogg.krf.se.

> Till den nya bloggen

Annonser

Den gångna veckan i Egypten har varit den blodigaste sedan den egyptiska revolutionen började för drygt två år sedan. Officiella källor talar om minst 500 döda och 3700 skadade sedan i onsdags då säkerhetsstyrkor stormade de två områden (Rabia al-Adawiya och al-Nahda-torgen) i Kairo där det Muslimska Brödraskapet under den senaste månaden har protesterat mot militärens avsättande av president Mohammed Mursi. Den verkliga siffran kan vara mycket högre och våldet har nu spritt sig till i stort sett hela landet. Kyrkor, polisstationer och regeringsbyggnader har också attackerats av Mursianhängare på ett flertal platser. Det som tidigare varit ”den arabiska vårens” flaggskepp har nu kapsejsat i ett hav av våld, polarisering, anklagelser och motanklagelser.

Omvärldens försök att närma parterna har hittills misslyckats. Såväl det Muslimska Brödraskapet som den sittande interimsregeringen under Adly Mansours ledning använder också flitigt en retorik som går ut på att skylla den alltmer komplicerade utvecklingen på främmande makters försök att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Just nu har ett månadslångt undantagstillstånd utlysts och vicepresidenten Mohamed El Baradei har lämnat in sin avskedsansökan i protest mot den blodiga stormningen av Muslimska Brödraskapets protestläger i Kairo.

Framtiden för Egyptens folk ser onekligen dyster ut. Från Kristna Fredsrörelsens sida hoppas vi fortfarande på de krafter i alla läger som vill använda ickevåldsmetoder för att hitta en väg framåt för landet inom ramen för en inkluderande demokrati där allas röster kan bli hörda. En demokrati där alla egyptier oavsett klass, etnicitet, politisk tillhörighet eller religiös åskådning kan få plats. Det är dessa krafter som behöver vårt och omvärldens stöd!

/Milosz Kusz, handläggare för Egypten och Västsahara

Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytt nr 2/2013 hade tema försoning, ett mångfacetterat begrepp som engagerar många. Leif Herngren, en av tidningens läsare, reagerade på delar av tidningens innehåll och andemening. Han skrev ett debattinlägg som du kan läsa här nedan.

Har du också åsikter, tankar eller synpunkter om det som tas upp i Fredsnytt? Hör gärna av dig till Kristna Fredsrörelsen på 08-453 6840 eller info@krf.se. Vi vill veta dina synpunkter!

/Maria Gilljam, Kristna Fredsrörelsens kommunikatör

 

Försoning, rättvisa och fred

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det tillsammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under i fyra år. Men det började brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argentina. Plötsligt försvann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

 

”Först rättvisa – sedan försoning” 

Det är rubriken på Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kommer motståndet, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan försoningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhållandena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av varandra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artiklarna starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvisa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans.

Leif Herngren, Bohus-Björkö den 13.07.02

 

Här kommer en rapport från några av Kristna Fredsrörelsens medlemmar som just nu är i Moldavien på ett fredsläger.

 

Hur långt har ni kommit?

Det har snart gått en vecka och första halvan av vårt projekt är klart. Det känns både roligt och tråkigt att det har gått så fort. Dagarna tillbringar vi på Beginning of Life’s (BoL) center mitt i den Moldaviska huvudstaden Chisinau, där vi har gemensamma workshops som vi planerar och håller i själva. Vi har haft massa intressanta diskussioner som fördjupar vår förståelse inför varandras kulturer. På förmiddagen sker olika interaktiva övningar, dessa har involverat bland annat positivt ledarskap, civilkurage, diskussioner kring ickevåld, främlingsfientlighet, rasism och tolerans. På eftermiddagarna sker planering av workshops i så kallade basgrupper, olika typer av filmvisning, exempelvis ”Imam and the Pastor”, som också har lett till nya tankar bland deltagarna.

Den moldaviska gruppen har även haft rundvisningar av staden och av sin historia som berör oss på många olika sätt. Vi har även skapat grupper som vi kallar LAJW, där vi träffas på slutet av dagen för att knyta ihop säcken och reflektera tillsammans över det vi upplever. LAJW står för Learning, Afterthought, Joys and Worries. Den internationella förståelsen har genom utbytet breddats och bidragit till en större förståelse och respekt för varandra. Vi börjar lite smått längta och se fram emot att vi har lyckats få till ett besök till ambassaden nästa vecka, det ska bli superspännande!

Hur har det gått?

Vi tycker att det har rullat på väldigt bra, vi har fått ett flyt där deltagarna har varit väldigt aktiva och tagit mycket ansvar. Vi känner även att det finns en bra stämning, att gruppen är sammansvetsad och att det blir bättre för varje dag som går ju mer vi får inblick i varandras tankar och liv. Klart det är mycket stress emellanåt med förberedelser, ekonomi och annan planering men vi har tagit oss igenom det bra. Vi har även lyft upp och vågat diskutera ”heta potatisar” och lyckats göra det på ett väldigt ödmjukt och respektfullt sätt inför varandras olikheter i olika frågor.

Berätta om någon speciell händelse!

Det sker speciella händelser hela tiden, som alla ger oss mycket fina minnen och nya idéer. Men en av alla dessa episoder var under lördagseftermiddagen då vi bröt upp från workshopen tidigare för att åka på utflykt till ett fantastiskt kloster. Vi fick uppleva härliga miljöer, ett bröllop och njuta av de vackra vidderna av Moldaviens landsbygd. Alla tyckte det var väldigt roligt att komma iväg ett par timmar och få ta del av olika delar av Chisinau och inte bara själva stadskärnan. Detta är även något som vi tror stärker banden till varandra ytterligare, att få möjlighet att göra roliga små äventyr och inte bara ha olika workshops och diskussioner. Det behövs mångfald och balans mellan olika aktiviteter och det har vi fått.

 

Just nu är ett gäng medlemmar från Kristna Fredsrörelsen i Moldavien för att vara med på ett fredsläger, som de själva tagit initiativ till och planerat tillsammans med organisationen Beginning of Life. Så här skriver Madicken Hagström, som är en av deltagarna, om deras förväntningar inför lägret:

”Nu sitter vi alla här, shit helt plötsligt är vi faktiskt här. Vi är tio svenska deltagare som kommer från hela landet, och med bakgrund från olika delar av Kristna Fredsrörelsen. Sedan i november har stipendiegruppen jobbat på hårt, det har varit mycket glöd och glädje men också en hel del svett och tuffa tider.

Under dessa två veckor kommer Kristna Fredsrörelsen tillsammans med den moldaviska organisationen Beginning of Life att anordna ett fredsläger för ungdomar från båda länderna.

Vi ser jättemycket fram emot resan, en helt ny miljö väntar oss! Nu ska vi alltså spendera två veckor i Moldaviens huvudstad Chisinau. Vi hoppas på innehållsrika veckor med fördjupade kunskaper och nya perspektiv att ta med hem. Det ska bli spännande att träffa människor som kan ha en annorlunda syn på, eller ett annat förhållningssätt till samhälle och religion.

Veckorna kommer att innehålla workshops om ickevåld, antirasism och fred, varvat med lära känna-övningar och annat skoj, som vi själva tillsammans med de moldaviska deltagarna planerar och genomför. Förhoppningsvis kommer vi kunna uppdatera regelbundet under lägrets gång, så fler får ta del av vår resa!

Vi vill skicka med varma tack till våra sponsorer utan dessa skulle vi inte ha kommit långt i projektet. TACK, vi är otroligt tacksamma för att ni gav oss möjligheten att förverkliga vår idé!

EU-ung och aktivStiftelsen Konung Gustav V:s 90-årsfondStiftelsen Folke Bernadottes MinnesfondLunds Missionssällskap och Palmefonden

Fredsläger i Moldavien

Du kan följa vad som händer på lägret här på bloggen samt på Facebook och Twitter.

/Maria Gilljam, kommunikatör

 

 

 

Nyligen publicerades rapporten ”Basta Ya, Memorias de Guerra y Dignidad” (Det räcker nu, minnen från krig och värdighet) med syfte att återberätta vad den väpnade konflikten i Colombia har inneburit för de drabbade. Rapporten ”Basta Ya” ska ses som ett första steg att få fram sanningen kring konflikten i Colombia. Verkligheten talar för sig själv. Mellan 1958 och 2012 har minst 5,7 miljoner tvångsförflyttats, 220 000 dödats, 25 000 försvunnit och nästan 30 000 kidnappats i Colombia. Av de som har dödats i den väpnade konflikten var 80 procent civila. I detta ska även sexuellt våld, utomrättsliga avrättningar, tvångsrekrytering, tortyr, samt offer för minor tillräknas. Colombia har levt en lågintensiv konflikt under mer än 50 år. Det är inte de stora massakrerna som har tagit flest offer utan det tysta, systematiska våldet. Ansvariga för våldet är gerillan, paramilitära grupper och den colombianska staten. Paramilitära grupper står för flest dödade, medan gerillan för flest kidnappade och förstörelse.  

I samband med publiceringen av rapporten gick president Juan Manuel Santos ut offentligt och erkände den colombianska statens ansvar för brott som har begåtts av statliga aktörer. Rapporten har också väckt en intressant och öppen debatt kring förhållandet mellan rättvisa och fred. Militär, civilsamhället, ministrar, advokater, parlamentariker har tillsammans lyft frågan hur rättvisa ska tillämpas om ett fredsavtal undertecknas mellan regeringen och gerillan. Vilka brott ska gå vidare till åtal? Vilka ska straffas? Frågorna är många och diskussionen har hamnat i huruvida rättvisa måste offras för att uppnå önskan om fred.

Man talar ofta om övergångsrättvisa i en freds- och försoningsprocesser. Sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-återkommande är de grundläggande delarna i övergångsrättvisa. Colombia befinner sig nu i en process att definiera rättvisa för konfliktens alla offer samtidigt som man förhandlar fram ett fredsavtal mellan gerillarörelsen Farc i Havanna, Kuba.

Fortfarande finns blanka rader i rapporten ”Basta Ya” som måste fyllas för att hela sanningen ska fram. Förövarna; gerillan, paramilitären och staten måste utredas för sina brott. Sanningskommissioner har internationellt sätt varit en form för förövaren att erkänna sina brott, i många fall med amnesti som följd. ”Revealing is healing” (Avslöjande är läkande), sa Desmond Tutu i försvar till sanningskommissionerna i Sydafrika. Man ville ge förövarna en chans att be om förlåtelse istället för fängelsestraff. Sanningskommissionerna i Sydafrika var viktiga för fredsbyggande, men de underliggande orsakerna till konflikten och de strukturella skillnaderna mellan vita och svarta kvarstår än idag.

I Colombia räds människor för att rättvisa måste ge vika för att den väpnade konflikten ska få ett slut. Regeringen har lagt fram ett Rättsligt Ramverk för Fred (Marco Legal por la Paz) som ska fungera som vägvisare för samtliga parter i strävan efter fred. Den ska nu gå vidare till kongressen, författningsdomstolen och åklagarmyndigheten för revidering. Den lyfter fram att grova och systematiska brott mot mänskligheten, krigsbrott och folkmord ska utredas och att det är de högst ansvariga som ska ställas till försvar. Det rättsliga ramverket har dock möts av kritik. Bland annat för att den ska tillämpa selektiva kriterier för vilka brott som ska dömas. Kritiker från vänstern räds att brott där statliga aktörer har varit inblandade inte kommer att inkluderas. Enskilda massakrer, påtvingade försvinnande, kidnappningar, sexuellt våld och tvångsförflyttningar kommer heller inte att utredas eller dömas enligt ramverket för fred. Kritiker från högern menar att det kommer att innebära att gerillan får gå straffri från flera av sina brott. 

I försvar till regeringens ramverk för fred säger Sergio Jaramillo, regeringens högkommissarie för fred:

“Om man utreder fall för fall, accepterar man straffrihet de facto, därför endast ett fåtal offer kommer att få tillgång till rättvisa. Men om man koncentrerar sig på de högst ansvariga, kommer många fler drabbade att få veta motivet till brotten genomförda av de illegala grupperna”.

Human Right Watch menar å sin sida att den öppnar dörrar för straffrihet.

”De kan komma att inte få betala ens en dag i fängelset vilket uppmanar till villkorlig dom, vilket syfte skulle det ha att utreda krigsbrott om de som är högst ansvariga sedan kan gå hem”, säger Jose Miguel Vivanco, direktör för Human Right Watch i Amerika och konstaterar att ramverket inte följer internationella normer inom folkrätten.

Decennier av straffrihet i Colombia väcker även kritik hos många människor från civilsamhället kring regeringens förslag för rättvisa i fredens namn. Gloria Gomez från organisationen Asfaddes som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia, har under mer än 30 år försökt nå rättvisa kring fall av påtvingat försvinnande, ett brott mot mänskligheten. Under hennes tid i Asfaddes, som arbetar med att stödja familjemedlemmar såväl juridiskt som moraliskt i deras sökande efter sina försvunna familjemedlemmar, har ingen av fallen fått rättvisan skipad. Att nuvarande förslag endast kommer att utgå från systematiska påtvingade försvinnande gör att det kan bli än svårare för familjemedlemmar som Asfaddes stödjer att nå rättvisa.

Frågan går tillbaka till om rättvisan måste ge vika för fred. Den colombianska regeringen sitter och förhandlar med gerillan Farc. De vill få ett slut på den väpnade konflikten som både är kostsam och förödande. Just nu behandlar de punkten Farcs politiska deltagande där det inte går att frångå att diskutera även rättvisa och gottgörelse för konfliktens alla offer. Farc har ännu inte gått ut offentligt och tagit på sig ansvaret för de brott som de har begått. Hur långt är dessa två förövarna; den colombianska staten och Farc, beredda att gå för att gottgöra offren och se rättvisans namn?

Rättvisa för offer har nu hamnat på förhandlingsbordet i Havanna, en fråga som kommer sätta den pågående fredsförhandlingen på sin spets. Dock finns inte alla aktörer i den väpnade konflikten representerade i Havanna. Gerillagrupperna ELN, ERG, EPL och paramilitära grupperna är samtliga ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten, enligt rapporten ”Basta Ya”. Fred och rättvisa är inte samma sak, men kan inte verka utan varandra. Fred måste innebära en process av försoning. För fredsforskaren John W. de Grunchy är försoning ”en resa in i framtiden genom att hantera och övervinna tidigare fientlighet och skador”. Det handlar om att erkänna de ”andra” och deras intressen och öppna upp för alternativ till en framtid i fred. Det handlar om att kunna leva tillsammans med den som tidigare sågs som din fiende. Vägen till fred i Colombia är mer än ett fredsavtal mellan Farc och den colombianska regeringen. Landet kommer att stå inför en stor utmaning att leva sida vid sida med varandra, förövare och offer, och därför måste prioriteten vara att konfliktens offer får sina rättigheter garanterade.

  

Frida Larsson, programsekreterare fredstjänstprogrammet Colombia

Image

Asfaddes och Kristna Fredsrörelsen vid en minnesceremoni för de personer som har försvunnit under den väpnade konflikten i Colombia

Almedalen är en politisk festival med många skilda världar. Beroende på vilka av de över 2000 olika arrangemangen en väljer att fylla sin vecka med kan upplevelserna bli mycket olika. Du kan välja att fokusera på mediefrågor, jämställdhet, ett politiskt parti, osv. gånger 1000… Men en sak som är gemensamt är yran över att träffa lika och olik-sinnade för spännande samtal och idésmide.

Som många andra har jag blandat ganska friskt av olika världar men ändå rört mig mest runt ”Säkerhetspolitiskt sommartorg” där Kristna Fredsrörelsen ihop med andra fredsorganisationer och politiska myndigheter (mer info på www.sommartorg.se) koncentrerat sina aktiviteter. KrF har synts med seminarier som täcker allt från hur våra svenska AP-fonder bidrar till miljöförstörelse och kränkningar av mänskliga rättigheter runt om i världen till hur våra fredsobservatörer i Latinamerika och EAPPI:s verksamhet i Israel/Palestina bidrar till att dämpa våldsutbrott i svåra konfliktområden.

Ett av de mest välbesökta seminarierna handlade om religionens roll i konflikter och bestod av den mest varierade panelen jag såg under hela veckan! Inte bara gubbar och inte bara vita utan såväl forskare som troende, såväl aktivist som politiker och med tanke på det fokus som riktats mot Egypten under veckan så var det här jag hittade den enda egyptiska rösten i vår kontakt Mohamed Elmeadowy.

Vi begraver svensk vapenexport i Almedalen 2013

Vi begraver svensk vapenexport i Almedalen 2013

Andra frågor som lyftes var fredsprocessen i Colombia där vår partner juristen Patricia Tobón Yagarí vittnade om vikten av svensk diplomati och bistånd; civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen och veckans höjdpunkt:  begravningen av svensk vapenexport. I ett 70-personer långt begravningståg marscherade KrF, Amnesty, IKFF, Svenska Freds, Svenska Kyrkan och Svenska Kyrkans Unga högtidligt klädda i svart genom hela Visby och alla de parallella världar som Almedalsveckan utgör. Vid stranden precis nedanför almarna la vi ned en krans och firade slutet på en verksamhet som begravt så många, som vår generalsekreterare Sofia Walan uttryckte det.

Tyvärr visade sig vapenexporten ha återuppstått redan nästa dag när jag besökte ett seminarium om utvecklingen av stridsflyget JAS och ett annat om den så kallade försvarsmaterielsindustrin (=vapenindustrin) på forumet ”Försvarspolitisk Arena” (mer info på www.forsvarspolitiskarena.se). Då lärde jag mig bland annat att känslan av att flyga JAS kan jämföras med att köra go-kart och att tillverkaren av Hägglunds stridsfordon tycker att han bidrar till att göra världen till en tryggare plats.

Det är ibland svårt att förstå att vi lever i samma värld, försvarsmaterielspolitikerna och –producenterna och jag. Men det känns bra att vara med i en rörelse som bidrar till att stödja människorättskämpar och sätta press på våra politiker. Och vi är uppenbarligen inte ensamma – tack alla skärpta, kloka och kreativa människor som varit med och spridit kunskap och hopp i Almedalen!

/Matilda Pearson, ickevåldstränare