Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Kristna Fredsrörelsens blogg har flyttat och finns nu på blogg.krf.se. Där kan du följa vad som händer i fredsarbetet här i Sverige samt i de länder i Latinamerika där våra fredsobservatörer finns.

Du som prenumererar på inlägg från denna blogg måste ändra i dina inställningar så att du istället får uppdateringar från blogg.krf.se.

> Till den nya bloggen

Annonser

Read Full Post »

Den gångna veckan i Egypten har varit den blodigaste sedan den egyptiska revolutionen började för drygt två år sedan. Officiella källor talar om minst 500 döda och 3700 skadade sedan i onsdags då säkerhetsstyrkor stormade de två områden (Rabia al-Adawiya och al-Nahda-torgen) i Kairo där det Muslimska Brödraskapet under den senaste månaden har protesterat mot militärens avsättande av president Mohammed Mursi. Den verkliga siffran kan vara mycket högre och våldet har nu spritt sig till i stort sett hela landet. Kyrkor, polisstationer och regeringsbyggnader har också attackerats av Mursianhängare på ett flertal platser. Det som tidigare varit ”den arabiska vårens” flaggskepp har nu kapsejsat i ett hav av våld, polarisering, anklagelser och motanklagelser.

Omvärldens försök att närma parterna har hittills misslyckats. Såväl det Muslimska Brödraskapet som den sittande interimsregeringen under Adly Mansours ledning använder också flitigt en retorik som går ut på att skylla den alltmer komplicerade utvecklingen på främmande makters försök att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Just nu har ett månadslångt undantagstillstånd utlysts och vicepresidenten Mohamed El Baradei har lämnat in sin avskedsansökan i protest mot den blodiga stormningen av Muslimska Brödraskapets protestläger i Kairo.

Framtiden för Egyptens folk ser onekligen dyster ut. Från Kristna Fredsrörelsens sida hoppas vi fortfarande på de krafter i alla läger som vill använda ickevåldsmetoder för att hitta en väg framåt för landet inom ramen för en inkluderande demokrati där allas röster kan bli hörda. En demokrati där alla egyptier oavsett klass, etnicitet, politisk tillhörighet eller religiös åskådning kan få plats. Det är dessa krafter som behöver vårt och omvärldens stöd!

/Milosz Kusz, handläggare för Egypten och Västsahara

Read Full Post »

Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytt nr 2/2013 hade tema försoning, ett mångfacetterat begrepp som engagerar många. Leif Herngren, en av tidningens läsare, reagerade på delar av tidningens innehåll och andemening. Han skrev ett debattinlägg som du kan läsa här nedan.

Har du också åsikter, tankar eller synpunkter om det som tas upp i Fredsnytt? Hör gärna av dig till Kristna Fredsrörelsen på 08-453 6840 eller info@krf.se. Vi vill veta dina synpunkter!

/Maria Gilljam, Kristna Fredsrörelsens kommunikatör

 

Försoning, rättvisa och fred

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det tillsammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under i fyra år. Men det började brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argentina. Plötsligt försvann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

 

”Först rättvisa – sedan försoning” 

Det är rubriken på Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kommer motståndet, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan försoningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhållandena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av varandra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artiklarna starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvisa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans.

Leif Herngren, Bohus-Björkö den 13.07.02

 

Read Full Post »

Nyligen publicerades rapporten ”Basta Ya, Memorias de Guerra y Dignidad” (Det räcker nu, minnen från krig och värdighet) med syfte att återberätta vad den väpnade konflikten i Colombia har inneburit för de drabbade. Rapporten ”Basta Ya” ska ses som ett första steg att få fram sanningen kring konflikten i Colombia. Verkligheten talar för sig själv. Mellan 1958 och 2012 har minst 5,7 miljoner tvångsförflyttats, 220 000 dödats, 25 000 försvunnit och nästan 30 000 kidnappats i Colombia. Av de som har dödats i den väpnade konflikten var 80 procent civila. I detta ska även sexuellt våld, utomrättsliga avrättningar, tvångsrekrytering, tortyr, samt offer för minor tillräknas. Colombia har levt en lågintensiv konflikt under mer än 50 år. Det är inte de stora massakrerna som har tagit flest offer utan det tysta, systematiska våldet. Ansvariga för våldet är gerillan, paramilitära grupper och den colombianska staten. Paramilitära grupper står för flest dödade, medan gerillan för flest kidnappade och förstörelse.  

I samband med publiceringen av rapporten gick president Juan Manuel Santos ut offentligt och erkände den colombianska statens ansvar för brott som har begåtts av statliga aktörer. Rapporten har också väckt en intressant och öppen debatt kring förhållandet mellan rättvisa och fred. Militär, civilsamhället, ministrar, advokater, parlamentariker har tillsammans lyft frågan hur rättvisa ska tillämpas om ett fredsavtal undertecknas mellan regeringen och gerillan. Vilka brott ska gå vidare till åtal? Vilka ska straffas? Frågorna är många och diskussionen har hamnat i huruvida rättvisa måste offras för att uppnå önskan om fred.

Man talar ofta om övergångsrättvisa i en freds- och försoningsprocesser. Sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-återkommande är de grundläggande delarna i övergångsrättvisa. Colombia befinner sig nu i en process att definiera rättvisa för konfliktens alla offer samtidigt som man förhandlar fram ett fredsavtal mellan gerillarörelsen Farc i Havanna, Kuba.

Fortfarande finns blanka rader i rapporten ”Basta Ya” som måste fyllas för att hela sanningen ska fram. Förövarna; gerillan, paramilitären och staten måste utredas för sina brott. Sanningskommissioner har internationellt sätt varit en form för förövaren att erkänna sina brott, i många fall med amnesti som följd. ”Revealing is healing” (Avslöjande är läkande), sa Desmond Tutu i försvar till sanningskommissionerna i Sydafrika. Man ville ge förövarna en chans att be om förlåtelse istället för fängelsestraff. Sanningskommissionerna i Sydafrika var viktiga för fredsbyggande, men de underliggande orsakerna till konflikten och de strukturella skillnaderna mellan vita och svarta kvarstår än idag.

I Colombia räds människor för att rättvisa måste ge vika för att den väpnade konflikten ska få ett slut. Regeringen har lagt fram ett Rättsligt Ramverk för Fred (Marco Legal por la Paz) som ska fungera som vägvisare för samtliga parter i strävan efter fred. Den ska nu gå vidare till kongressen, författningsdomstolen och åklagarmyndigheten för revidering. Den lyfter fram att grova och systematiska brott mot mänskligheten, krigsbrott och folkmord ska utredas och att det är de högst ansvariga som ska ställas till försvar. Det rättsliga ramverket har dock möts av kritik. Bland annat för att den ska tillämpa selektiva kriterier för vilka brott som ska dömas. Kritiker från vänstern räds att brott där statliga aktörer har varit inblandade inte kommer att inkluderas. Enskilda massakrer, påtvingade försvinnande, kidnappningar, sexuellt våld och tvångsförflyttningar kommer heller inte att utredas eller dömas enligt ramverket för fred. Kritiker från högern menar att det kommer att innebära att gerillan får gå straffri från flera av sina brott. 

I försvar till regeringens ramverk för fred säger Sergio Jaramillo, regeringens högkommissarie för fred:

“Om man utreder fall för fall, accepterar man straffrihet de facto, därför endast ett fåtal offer kommer att få tillgång till rättvisa. Men om man koncentrerar sig på de högst ansvariga, kommer många fler drabbade att få veta motivet till brotten genomförda av de illegala grupperna”.

Human Right Watch menar å sin sida att den öppnar dörrar för straffrihet.

”De kan komma att inte få betala ens en dag i fängelset vilket uppmanar till villkorlig dom, vilket syfte skulle det ha att utreda krigsbrott om de som är högst ansvariga sedan kan gå hem”, säger Jose Miguel Vivanco, direktör för Human Right Watch i Amerika och konstaterar att ramverket inte följer internationella normer inom folkrätten.

Decennier av straffrihet i Colombia väcker även kritik hos många människor från civilsamhället kring regeringens förslag för rättvisa i fredens namn. Gloria Gomez från organisationen Asfaddes som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia, har under mer än 30 år försökt nå rättvisa kring fall av påtvingat försvinnande, ett brott mot mänskligheten. Under hennes tid i Asfaddes, som arbetar med att stödja familjemedlemmar såväl juridiskt som moraliskt i deras sökande efter sina försvunna familjemedlemmar, har ingen av fallen fått rättvisan skipad. Att nuvarande förslag endast kommer att utgå från systematiska påtvingade försvinnande gör att det kan bli än svårare för familjemedlemmar som Asfaddes stödjer att nå rättvisa.

Frågan går tillbaka till om rättvisan måste ge vika för fred. Den colombianska regeringen sitter och förhandlar med gerillan Farc. De vill få ett slut på den väpnade konflikten som både är kostsam och förödande. Just nu behandlar de punkten Farcs politiska deltagande där det inte går att frångå att diskutera även rättvisa och gottgörelse för konfliktens alla offer. Farc har ännu inte gått ut offentligt och tagit på sig ansvaret för de brott som de har begått. Hur långt är dessa två förövarna; den colombianska staten och Farc, beredda att gå för att gottgöra offren och se rättvisans namn?

Rättvisa för offer har nu hamnat på förhandlingsbordet i Havanna, en fråga som kommer sätta den pågående fredsförhandlingen på sin spets. Dock finns inte alla aktörer i den väpnade konflikten representerade i Havanna. Gerillagrupperna ELN, ERG, EPL och paramilitära grupperna är samtliga ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten, enligt rapporten ”Basta Ya”. Fred och rättvisa är inte samma sak, men kan inte verka utan varandra. Fred måste innebära en process av försoning. För fredsforskaren John W. de Grunchy är försoning ”en resa in i framtiden genom att hantera och övervinna tidigare fientlighet och skador”. Det handlar om att erkänna de ”andra” och deras intressen och öppna upp för alternativ till en framtid i fred. Det handlar om att kunna leva tillsammans med den som tidigare sågs som din fiende. Vägen till fred i Colombia är mer än ett fredsavtal mellan Farc och den colombianska regeringen. Landet kommer att stå inför en stor utmaning att leva sida vid sida med varandra, förövare och offer, och därför måste prioriteten vara att konfliktens offer får sina rättigheter garanterade.

  

Frida Larsson, programsekreterare fredstjänstprogrammet Colombia

Image

Asfaddes och Kristna Fredsrörelsen vid en minnesceremoni för de personer som har försvunnit under den väpnade konflikten i Colombia

Read Full Post »

Vykort av Sara Granér

Vykort av Sara Granér

Respekt för mänskliga rättigheter och miljö bör lyftas in i lagen som reglerar Sveriges allmänna pensionsfonder (AP-fonderna) – inte vara underordnat avkastningsmålet som i dag. Det är kravet som förs fram av åtta svenska organisationer.

Förra året startades en vykortskampanj för att stärka AP-fondernas etiska riktlinjer riktad till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och finansmarknadsminister Peter Norman. Den 17 april i Stockholm sker en första överlämning av tusentals vykort från svenska folket.

Den 17 april klockan 9:30 genomför vi en gemensam promenad från Sergels torg i Stockholm till Finansdepartementets entré på Jakobsgatan 24 där överlämning sker kl. 10.00. Överlämningen och promenaden kommer att ske under former som gör sig bra för fotografering. Tidningar och annan media är varmt välkomna att närvara.

AP-fonderna är de myndigheter som kontrollerar majoriteten av svenska folkets inkomstpensioner. Det handlar om totalt cirka 1000 miljarder kronor. Idag finns ingen effektiv styrning av AP-fonderna som hindrar att dessa miljarder investeras i företag som kränker mänskliga rättigheter eller bidrar till miljöförstörelse. Enligt nuvarande regelverk ska AP-fonderna ta hänsyn till etik och miljö så länge som avkall inte görs på målet om hög avkastning. Granskningar av deras innehav har vid upprepade tillfällen visat på exempel där våra pensionspengar investeras i bolag vars verksamhet kopplas till miljöförstörelse och kränkningar av mänskliga rättigheter. Senast i juli i år miste fem människor i Peru livet i protester mot gruvföretaget Newmont Mining, i vilket AP-fonderna har investerat 448 miljoner kronor.

I vår gemensamma vykortskampanj kräver vi att:

  • Hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter måste bli minsta lika viktigt som målet om hög avkastning.
  • AP-fonderna bör investera i omställningen för att skapa hållbara och klimatneutrala samhällen.
  • AP-fonderna bör inrätta ett oberoende Etikråd. I de fall AP-fonderna saknar resurser att göra ett aktivt påverkansarbete, bör man helt undvika företag som kränker mänskliga rättigheter och miljö.

Läs mer om Kristna Fredsrörelsens kritik av AP-fonderna här:

Tandlösa förslag om AP-fondernas etikarbete

Pension på mayafolkens bekostnad

Följande organisationer står bakom kampanjen:

ECPAT, Fair Trade Center, FIAN-Sverige, Framtidsjorden, Klimataktion, Jordens Vänner, Kristna Fredsrörelsen och Latinamerikagrupperna.

Kontakt:

Rebecka Jalvemyr, FIAN-Sverige: rebecka.jalvemyr@fian.se

Annelie Andersson, Latinamerikagrupperna: annelie.andersson@latinamerikagrupperna.se

Aron Lindblom, Kristna Fredsrörelsen: aron.lindblom@krf.se

Read Full Post »

En historisk seger

Förra veckan hände något historiskt i New York. En överväldigande majoritet av världens länder antog ett globalt bindande avtal för att kontrollera och begränsa handeln med vapen. I mer än tio år har fredsrörelser och människorättsorganisationer över hela världen kämpat för att ett sådant avtal, ett Arms Trade Treaty (ATT), skulle blir verklighet.

Control arms

Arbetet för freden och ickevåldet är inte alltid enkelt. Sedan jag började arbeta med Kristna Fredsrörelsen har jag blivit expert på statistik om dödade och mördade. Det är en kunskap som tynger. Ibland tvivlar jag på det meningsfulla i vårt engagemang. Vad förmår egentligen vår lilla rörelse, med alla våra svagheter och brist på resurser, mot de mäktiga som skor sig på död och lidande och som tjänar miljarder på människors rädsla och hat? Men när jag satt där framför FN:s webbsändning och följde omröstningen live förra fredagen tvivlade jag inte.

Representanterna för världens regeringar upprepade det själva gång på gång i sina tal inför generalförsamlingen: civilsamhällets engagemang har varit av avgörande betydelse för att vi nu för första gången har ett internationellt bindande avtal för att kontrollera vapenhandeln. När vi ser, firar och låter oss inspireras av våra framgångar och segrar får vi energi att jobba vidare.

ATT är värt att fira av flera anledningar. För första gången har vi ett internationellt bindande avtal som reglerar handeln med konventionella vapen. De stater som skriver under avtalet förbinder sig att skapa institutioner för kontroll av vapenhandeln. Innan beslut om export måste analyser göras och hänsyn tas till om vapnen riskerar att bidra till genusbaserat våld, brott mot humanitär rätt och mänskliga rättigheter eller hotar fred och säkerhet. Finns kunskap om att vapnen kommer att användas för dessa ändamål ska ingen export tillåtas. ATT ger oss verktyg att stoppa vapenhandel som vi inte tidigare haft. Ett regelverk att ta spjärn emot i vår dialog med beslutsfattare och krigsindustri och ett golv, men inte ett tak, för när vapenhandel måste förbjudas.

Så innan vi tar i tu med de brister avtalet har ska vi fira denna seger, som är en seger där Kristna Fredsrörelsen har spelat en långt ifrån obetydlig roll. Sedan länge har vi tillsammans med partnerorganisationer arbetat för att begränsa spridningen av lätta vapen i Latinamerika. När Oscar Arias, som fick Nobels fredspris för sin roll i den Centralamerikanska fredsprocessen, lanserade idén om ett avtal i FN 2003 startades en internationell kampanj ”million faces” för ett internationellt avtal. Våra latinamerikanska partnerorganisationer var drivande i kampanjen och det blev naturligt för Kristna Fredsrörelsen att bidra.

Under de kommande 3 åren samlades mer än en miljon underskrifter in och kampanjen ledde till att 153 länder röstade för att inleda arbetet med ett vapenhandelsavtal 2006. Året efter blev Kristna Freds ombedda att sitta med i koordinationen för det globala nätverket Control Arms, som bildats för att driva på och påverka avtalet, och under ett övergångsskede finansierade Kristna Fredsrörelsen nätverkets sekretariat i New York med pengar som sökts från Norska UD. Kristna Fredsrörelsen har under åren funnits med på de flesta av de många förberedande möten och FN-konferenser för att tillsammans med organisationer från hela världen driva på för få till ett avtal och för att avtalet skulle bli så stark att det gjorde reell skillnad för de som dagligen drabbas av väpnat våld.
Helena Koumi i FN NY- 2011
Helena Koumi är en av de före detta medarbetarna på Kristna Fredsrörelsen som har arbetat mest med avtalet.
– Det är fantastiskt att världen äntligen har ett vapenhandelsavtal! Detta är något som Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Control Arms har arbetat för i många år det är glädjande att se resultatet av det arbetet!

Arms Trade Treaty är ett bevis för att det civila samhället kan påverka. Men det är också en påminnelse om att mycket är kvar att göra. Även om de länder som drabbas hårdast av väpnat våld, som Guatemala, Mexiko, Honduras och El Salvador, tillhör avtalets starkaste förespråkare, så finns det också kritik mot avtalet. Bolivia menade att avtalet riskerar att gynna den industri som livnär sig på att producera vapen och att vinstintressen fått väga tyngre än mänskligt lidande. Andra fattiga länder påpekar att avtalet är obalanserat och inte tar hänsyn till det lidande som de stora vapenexportörerna själva skapar med sina vapen. Det befaras även att de största vapenexportörerna inte ser avtalet som något som kommer att påverka deras egen export utan syftar till att sätta tryck på andra svagare och fattigare länder att förändra sina regelsystem.

För Kristna Fredsrörelsen och våra samarbetsorganisationer i Latinamerika är det viktigt att avtalet gör skillnad och då måste det tolkas och implementeras på ett så brett och ambitiöst sätt som möjligt. Det är i detta sammanhang olyckligt när representanter för stora vapenexportörer gör uttalanden om att avtalet inte kommer att påverka deras export. När Sveriges biståndsminister Eva Björling gör bedömningen att avtalet inte kommer att göra någon skillnad för svensk export så skickar det fel signaler.

De folkrörelser som arbetat för att få till ett avtal har anledning att fira men inte att vila. Arbetet med att stoppa vapen och det väpnade våldet måste fortsätta med ökad intensitet. Det måste ske på många olika plan och med många olika metoder. Ett nytt fönster för påverkan öppnas upp när en mängd länder nu måste skapa eller reformera institutioner för att kontrollera och begränsa vapenhandeln.  Även efter att avtalet ratificerats kommer alldeles för många människor att lida, skadas och dö som en konsekvens av att vapen hamnar i fel händer. De goda nyheterna är att det faktiskt går att förändra och att små fredsorganisationer som Kristna Fredsrörelsen kan göra skillnad även på global nivå. Det tänker vi fortsätta göra. Över hela världen finns det människor och organisationer som delar våra värderingar och mål. När vi arbetar tillsammans med dessa vänner och partners är vi starka.

/Jon Bergeå, handläggare för lätta vapenarbetet i Latinamerika på Kristna Fredsrörelsen

Read Full Post »

Påsken är den mest dramatiska av de kristna högtiderna. Det är en berättelse om lidande, våld och mörker men också om motstånd, upprättelse och liv. För mig är det centrala i berättelsen om Jesus död och uppståndelse hoppet. Hoppet att våldet kan övervinnas och människor återupprättas. Att ljuset kan segra över mörkret.

I år trodde jag att påsken skulle inledas med en av de största segrarna för livet som vi kunnat se på 2000-talet. Jag trodde att FN på skärtorsdagen skulle enas om ett globalt bindande vapenhandelsavtal. Detta har varit en av Kristna Fredsrörelsens viktigaste frågor i snart 10 år. För samtidigt som varor som exempelvis bananer eller mobiltelefoner omfattas av särskilda globala regler för hur de får säljas, har stridsflygplan, automatvapen och pistoler egentligen kunnat säljas och köpas fritt. Detta samtidigt som tillgången på vapen är ett av de största hoten mot människors liv i dag. Varje minut dör en person i väpnat våld – och under samma minut tillverkas åtta nya vapen. Tortyr, folkfördrivningar och våldtäkter i krig sker också på grund av den gränslösa tillgången på vapen. Att begränsa den globala vapenhandeln handlar därför om att säkra människors rätt till liv. Det handlar om att välja livet före döden. Och det fanns ett starkt och entusiastiskt stöd för ett globalt vapenhandelsavtal, ett Arms Trade Treaty (ATT), och på skärtorsdagen fanns ett förslag. Tyvärr var det på många sätt för svagt för vad fredsrörelserna och det civila samhället anser behövs. Exempelvis står i förslaget att vapen inte får överföras till stater om det finns ”överhängande risk” att dessa vapen kan användas mot civila eller för att begå brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är en alltför vag skrivning och riskerar att möjliggöra generösa tolkningar av vapenförsäljning till diktaturer eller länder i krig. Detta har vi ju sett hända i Sverige som på pappret har en mycket restriktiv lagstiftning när det gäller vapenexport, men i praktiken exporterar vapen till både länder i konflikt (Indien och Pakistan) och länder kända för kränkningar av mänskliga rättigheter (ex Saudiarabien). Även definitionerna av vapentyper är ett problem i förslaget, det baseras på vapen från tiden för kalla kriget och riskerar att inte innefatta dagens och framtidens moderna vapen.

Men inte ens ett ganska svagt avtal kunde alltså länderna enas om. I elfte timmen utnyttjade Syrien det faktum att avtalet ska antas med konsensusbeslut. Syrien hävdade att avtalet gör det möjligt att förse rebellstyrkor med vapen och ansåg därför att det var omöjligt att skriva på. Iran och Nordkorea följde efter och lade i praktiken in sina veton. Ett av de länder som allra mest kämpat för ett starkt avtal är Mexiko och i ett sista desperat försök att få igenom avtalet hänvisade man till att begreppet konsensus var otydligt definierat och att tre länder inte borde kunna stoppa ett avtal som övriga ville skriva under. All ära åt Mexiko som tappert ställde den fråga vi alla behöver ställa oss nu. Vems intressen ska styra den här världen? För genom att sätta vissa länder och vissa företags intressen högst, säljer vi vår mänsklighet. Och de som betalar är människor som lever i krig och fattigdom. Människor som trots stort mod, kraft och vilja, inte har en chans när världen fritt försett deras förtryckare med vapen.

Nu på tisdag, efter påskhelgen, samlas FN:s generalförsamling och troligen röstas då det senaste förslaget till avtal igenom. Det är inte så starkt som vi önskat och det kommer inte ha den politiska tyngd som ett konsensusbeslut ändå ger. Men det har inte skett förgäves. Allt det arbete som Kristna Fredsrörelsens lokalgrupper och medlemmar lagt ner, alla namn som samlats in, all den kraft som våra samarbetsorganisationer i Latinamerika och Afrika använt till att förmå världens länder att begränsa vapenhandeln – den har ändå gett resultat. Utan oss, utan det civila samhället, hade avtalet varit ännu svagare. Vi har synliggjort det väpnade våldet och vapenhandelns inhumana konsekvenser. Och vi kommer fortsätta även efter att avtalet är undertecknat. Fortsätta bevaka att det efterlevs, se till att kryphål inte används och generösa tolkningar görs. Vi kommer fortsätta arbeta för stoppad vapenhandel – och räddade liv.

Till Kristna Fredsrörelsens medlemmar och givare, aktiva lokalgruppsmedlemmar, församlingar för fred, folkhögskoleelever, ickevåldstränare, fredsobservatörer och fd fredsobservatörer och Salaams vänner ungdomar vill jag skicka en särskilt varm hälsning. För utan ert medlemskap, arbete, engagemang eller ekonomiska bidrag hade vi aldrig kunnat vara den aktör för fred som vi idag är. Jag önskar er en riktigt fin påskhelg, med vila och ljus men också med kraft att fortsätta vara med och förändra världen tillsammans med oss.

Sofia Walan
generalsekreterare
Kristna Fredsrörelsen

Read Full Post »

Older Posts »