Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘debatt’

Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytt nr 2/2013 hade tema försoning, ett mångfacetterat begrepp som engagerar många. Leif Herngren, en av tidningens läsare, reagerade på delar av tidningens innehåll och andemening. Han skrev ett debattinlägg som du kan läsa här nedan.

Har du också åsikter, tankar eller synpunkter om det som tas upp i Fredsnytt? Hör gärna av dig till Kristna Fredsrörelsen på 08-453 6840 eller info@krf.se. Vi vill veta dina synpunkter!

/Maria Gilljam, Kristna Fredsrörelsens kommunikatör

 

Försoning, rättvisa och fred

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det tillsammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under i fyra år. Men det började brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argentina. Plötsligt försvann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

 

”Först rättvisa – sedan försoning” 

Det är rubriken på Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kommer motståndet, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan försoningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhållandena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av varandra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artiklarna starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvisa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans.

Leif Herngren, Bohus-Björkö den 13.07.02

 

Annonser

Read Full Post »