Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rättvisa’

Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytt nr 2/2013 hade tema försoning, ett mångfacetterat begrepp som engagerar många. Leif Herngren, en av tidningens läsare, reagerade på delar av tidningens innehåll och andemening. Han skrev ett debattinlägg som du kan läsa här nedan.

Har du också åsikter, tankar eller synpunkter om det som tas upp i Fredsnytt? Hör gärna av dig till Kristna Fredsrörelsen på 08-453 6840 eller info@krf.se. Vi vill veta dina synpunkter!

/Maria Gilljam, Kristna Fredsrörelsens kommunikatör

 

Försoning, rättvisa och fred

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det tillsammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under i fyra år. Men det började brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argentina. Plötsligt försvann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

 

”Först rättvisa – sedan försoning” 

Det är rubriken på Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kommer motståndet, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan försoningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhållandena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av varandra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artiklarna starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvisa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans.

Leif Herngren, Bohus-Björkö den 13.07.02

 

Annonser

Read Full Post »

Nyligen publicerades rapporten ”Basta Ya, Memorias de Guerra y Dignidad” (Det räcker nu, minnen från krig och värdighet) med syfte att återberätta vad den väpnade konflikten i Colombia har inneburit för de drabbade. Rapporten ”Basta Ya” ska ses som ett första steg att få fram sanningen kring konflikten i Colombia. Verkligheten talar för sig själv. Mellan 1958 och 2012 har minst 5,7 miljoner tvångsförflyttats, 220 000 dödats, 25 000 försvunnit och nästan 30 000 kidnappats i Colombia. Av de som har dödats i den väpnade konflikten var 80 procent civila. I detta ska även sexuellt våld, utomrättsliga avrättningar, tvångsrekrytering, tortyr, samt offer för minor tillräknas. Colombia har levt en lågintensiv konflikt under mer än 50 år. Det är inte de stora massakrerna som har tagit flest offer utan det tysta, systematiska våldet. Ansvariga för våldet är gerillan, paramilitära grupper och den colombianska staten. Paramilitära grupper står för flest dödade, medan gerillan för flest kidnappade och förstörelse.  

I samband med publiceringen av rapporten gick president Juan Manuel Santos ut offentligt och erkände den colombianska statens ansvar för brott som har begåtts av statliga aktörer. Rapporten har också väckt en intressant och öppen debatt kring förhållandet mellan rättvisa och fred. Militär, civilsamhället, ministrar, advokater, parlamentariker har tillsammans lyft frågan hur rättvisa ska tillämpas om ett fredsavtal undertecknas mellan regeringen och gerillan. Vilka brott ska gå vidare till åtal? Vilka ska straffas? Frågorna är många och diskussionen har hamnat i huruvida rättvisa måste offras för att uppnå önskan om fred.

Man talar ofta om övergångsrättvisa i en freds- och försoningsprocesser. Sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-återkommande är de grundläggande delarna i övergångsrättvisa. Colombia befinner sig nu i en process att definiera rättvisa för konfliktens alla offer samtidigt som man förhandlar fram ett fredsavtal mellan gerillarörelsen Farc i Havanna, Kuba.

Fortfarande finns blanka rader i rapporten ”Basta Ya” som måste fyllas för att hela sanningen ska fram. Förövarna; gerillan, paramilitären och staten måste utredas för sina brott. Sanningskommissioner har internationellt sätt varit en form för förövaren att erkänna sina brott, i många fall med amnesti som följd. ”Revealing is healing” (Avslöjande är läkande), sa Desmond Tutu i försvar till sanningskommissionerna i Sydafrika. Man ville ge förövarna en chans att be om förlåtelse istället för fängelsestraff. Sanningskommissionerna i Sydafrika var viktiga för fredsbyggande, men de underliggande orsakerna till konflikten och de strukturella skillnaderna mellan vita och svarta kvarstår än idag.

I Colombia räds människor för att rättvisa måste ge vika för att den väpnade konflikten ska få ett slut. Regeringen har lagt fram ett Rättsligt Ramverk för Fred (Marco Legal por la Paz) som ska fungera som vägvisare för samtliga parter i strävan efter fred. Den ska nu gå vidare till kongressen, författningsdomstolen och åklagarmyndigheten för revidering. Den lyfter fram att grova och systematiska brott mot mänskligheten, krigsbrott och folkmord ska utredas och att det är de högst ansvariga som ska ställas till försvar. Det rättsliga ramverket har dock möts av kritik. Bland annat för att den ska tillämpa selektiva kriterier för vilka brott som ska dömas. Kritiker från vänstern räds att brott där statliga aktörer har varit inblandade inte kommer att inkluderas. Enskilda massakrer, påtvingade försvinnande, kidnappningar, sexuellt våld och tvångsförflyttningar kommer heller inte att utredas eller dömas enligt ramverket för fred. Kritiker från högern menar att det kommer att innebära att gerillan får gå straffri från flera av sina brott. 

I försvar till regeringens ramverk för fred säger Sergio Jaramillo, regeringens högkommissarie för fred:

“Om man utreder fall för fall, accepterar man straffrihet de facto, därför endast ett fåtal offer kommer att få tillgång till rättvisa. Men om man koncentrerar sig på de högst ansvariga, kommer många fler drabbade att få veta motivet till brotten genomförda av de illegala grupperna”.

Human Right Watch menar å sin sida att den öppnar dörrar för straffrihet.

”De kan komma att inte få betala ens en dag i fängelset vilket uppmanar till villkorlig dom, vilket syfte skulle det ha att utreda krigsbrott om de som är högst ansvariga sedan kan gå hem”, säger Jose Miguel Vivanco, direktör för Human Right Watch i Amerika och konstaterar att ramverket inte följer internationella normer inom folkrätten.

Decennier av straffrihet i Colombia väcker även kritik hos många människor från civilsamhället kring regeringens förslag för rättvisa i fredens namn. Gloria Gomez från organisationen Asfaddes som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia, har under mer än 30 år försökt nå rättvisa kring fall av påtvingat försvinnande, ett brott mot mänskligheten. Under hennes tid i Asfaddes, som arbetar med att stödja familjemedlemmar såväl juridiskt som moraliskt i deras sökande efter sina försvunna familjemedlemmar, har ingen av fallen fått rättvisan skipad. Att nuvarande förslag endast kommer att utgå från systematiska påtvingade försvinnande gör att det kan bli än svårare för familjemedlemmar som Asfaddes stödjer att nå rättvisa.

Frågan går tillbaka till om rättvisan måste ge vika för fred. Den colombianska regeringen sitter och förhandlar med gerillan Farc. De vill få ett slut på den väpnade konflikten som både är kostsam och förödande. Just nu behandlar de punkten Farcs politiska deltagande där det inte går att frångå att diskutera även rättvisa och gottgörelse för konfliktens alla offer. Farc har ännu inte gått ut offentligt och tagit på sig ansvaret för de brott som de har begått. Hur långt är dessa två förövarna; den colombianska staten och Farc, beredda att gå för att gottgöra offren och se rättvisans namn?

Rättvisa för offer har nu hamnat på förhandlingsbordet i Havanna, en fråga som kommer sätta den pågående fredsförhandlingen på sin spets. Dock finns inte alla aktörer i den väpnade konflikten representerade i Havanna. Gerillagrupperna ELN, ERG, EPL och paramilitära grupperna är samtliga ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten, enligt rapporten ”Basta Ya”. Fred och rättvisa är inte samma sak, men kan inte verka utan varandra. Fred måste innebära en process av försoning. För fredsforskaren John W. de Grunchy är försoning ”en resa in i framtiden genom att hantera och övervinna tidigare fientlighet och skador”. Det handlar om att erkänna de ”andra” och deras intressen och öppna upp för alternativ till en framtid i fred. Det handlar om att kunna leva tillsammans med den som tidigare sågs som din fiende. Vägen till fred i Colombia är mer än ett fredsavtal mellan Farc och den colombianska regeringen. Landet kommer att stå inför en stor utmaning att leva sida vid sida med varandra, förövare och offer, och därför måste prioriteten vara att konfliktens offer får sina rättigheter garanterade.

  

Frida Larsson, programsekreterare fredstjänstprogrammet Colombia

Image

Asfaddes och Kristna Fredsrörelsen vid en minnesceremoni för de personer som har försvunnit under den väpnade konflikten i Colombia

Read Full Post »