Jag har funnits bland demonstranterna och bevakat protesterna i Egypten sedan sommaren 2011. Förra veckan upptäckte jag en ny typ av människor bland demonstranter. Inte överväldigande unga, inte skäggiga manliga islamister och inte bara medelklass utan helt vanliga egyptier som slåss med polisen och tänder eld på byggnader. Det är möjligt att många av dessa människor aldrig har brytt sig om att rösta. Att de nu deltar i protesterna belyser det här landets politiska återvändsgränd – och samtidigt hur viktigt det är verkligen att ta tag i de socioekonomiska orättvisorna som Egypten lidit av i decennier.
Usel utbildning, arbetslöshet, fattigdom och att majoriteten av befolkningen berövats sina medborgerliga rättigheter har skapat en uppdämd förbittring, först mot Mubaraks regim och nu mot brödraskapsregeringen. Vreden sjuder inte bara bland de unga som protesterade mot Mubarak, och nu den nya regeringen, utan också bland dessa nya demonstranter. Eftersom de politiska reformerna står still och förtroendet för regeringens förmåga att ge grundläggande välfärdstjänster eller social rättvisa är mycket lågt lär protesterna fortsätta och rent av öka.
Varje vecka exploderar våldet, och det som hände i Suez-området har inget att göra med det politiska spelet mellan islamisterna och deras motståndare i Kairo. Det är snarare en svår vardag som föder dessa protester. Sex gånger på två år har egyptierna gått till valurnorna utan att den förändring de velat ha förverkligats. Därför kommer oroligheterna att fortsätta tära på det sköra egyptiska samhället tills det kommer en regering som klarar av att på riktigt ta tag i de ekonomiska och sociala problemen och genomföra de säkerhetsreformer som behövs. Många människor känner att två år har gått förlorade i kaos och oroligheter – först under militärens styre och nu under islamisternas. Många araber, inte bara egyptier, upplever att den arabiska våren har fött många politiker som har långt större ambitioner än kapacitet och kompetens.
Efter två års oupphörliga revolter går egyptier inte med på utegångsförbud. De går ut på gatan för att se hur ett utegångsförbud ser ut och hänger på. Ett skämt som slogs upp stort i en av Kairos större tidningar nyligen var att ett av de största problemen med utegångsförbudet var att det var så mycket folk på gatorna. Faktum är att president Morsi, enligt officiella rapporter, ändrat sig om att införa undantagstillstånd i Suez-regionen när han insåg att ingen skulle respektera det.
I staden Port Said har soldaterna tillåtit 2000 demonstranter att bryta utegångsförbudet – och i hela regionen var affärer och kaféer öppna efter midnatt utan att armén ingripit. I staden Ismailia arrangerades fotbollsmatcher framför myndighetsbyggnaderna för att trotsa utegångsförbudet – med regeringssoldater som publik. I medierna rapporterades att fotbollslaget ”Revolution” ständigt slog laget ”Shater” (Shater heter den inflytelserikaste mannen i muslimska brödraskapet).
Blandningen mellan vrede och humoristiskt motstånd har kännetecknat den arabiska våren – men att blanda elände med humor har alltid varit ett sätt att överleva för det egyptiska folket. Också när man inte revolterar har humorn varit ett skydd mot apati och splittring.
Även om det finns positiva saker i det som händer i Egypten nu (som att fler människor känner sig djärva nog att protestera) är det tydligt att det inte går att fortsätta på samma sätt. Radikala rörelser och politiskt mod behöver institutionaliseras.
Jag överdriver inte när jag säger att den egyptiska ungdomen kämpar för frihet i hela regionen. Om det blir dåligt i Egypten blir det ännu värre överallt. Vi delar samma öde som folket i Tunisien, Libyen, Syrien, Palestina, Jordanien, Irak och den arabiska gulfen – och jag är säker på att folket där följer händelserna i Egypten med stor oro.
Hamdi Hasan arbetar för demokratiorganisationen Idea i Kairo
Fakta:
- Efter flera veckors våldsamma protester utfärdade regeringen (dominerad av muslimska brödraskapet) ett utegångsförbud.
- Port Said och Ismailia ligger i Suezregionen.
- Under 2011 och 2012 har Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Egyptiska samarbetspartners arrangerat utbyten kring demokratisering och ickevåld.
- Under 2013 planerar Kristna Fredsrörelsen att utföra en studie i Egypten om ickevåld i ljuset av den Egyptiska revolutionen och som ett verktyg att överbrygga religiösa motsättningar. Studien kommer att bidra med ökad förståelse för hur ickevåld används i Egypten och de utmaningar som den Egyptiska ickevåldsrörelsen står inför kopplat till de religiösa och ideologiska motsättningar som finns i landet. Målsättningen med studien är också att ge konkreta rekommendationer för hur ickevåldsrörelsen i Egypten kan stärkas framöver.
Lämna en kommentar